Fjärde operationen! Ha öppnat upp knät 3ggr och 1 tithålsoperation. Men har bara fått mer problem känns det som. Under operationerna så har jag slipat knäskålen, fixat ledbandet, tagit ut ben & broskbitar osv. Sen 2003 har jag haft problem, har tömt knät på ledvätska och blod ett viss antal gånger har slutat räkna. Men var inne ofta och tömde det på blod och bara någon gång har det vart ledvätska. Med tiden så har knät blivit svagare och det ha gjort så jag ha gått inåt med vänster knä och det hoppar ur led många gånger om dan. Läkaren sa att han inte kunde göra någonting åt det, men efter mycket tjat så pratade han med sina kollegor och tillslut fick jag en osteotomi (knäoperation, bild finns längre ner) Jag gjorde den "stängd" alltså, jag slapp ha en ställning utanför knät. Hade jag haft det så hade jag behövt skruva på några pinnar eller något, varje dag för att räta ut benet eller något sånt. Har inte satt in mig så mycket i det i med att jag slapp den sorten! :)


kom in dagen innan operationsdagen. Skulle få förbereda mig med sprutor, dusch och massa tabletter. Blev väckt utav en läkare vid sju på morgonen därpå. Var tvungen att duscha igen, väldigt noga med hygienen. Hade en svamp som var full med något slags tvål och sen fick ja ett speciellt shampoo. Efter det, fick jag svälja mina tabletter igen fast med så lite vatten som möjligt i med att jag fasta. Fick sånna snygga kläder, knä strumpor, sån blå mössa ni vet? snygga shorts och en skjorta, sexi mama! Sen rullade jag iväg från min avdelning till operationssalen. Frös som satan och bara längtade tills jag skulle få dom varma filtarna över hela mig! Det är nog det bästa med operationen, de varma filtarna. Sen pratade jag lite med narkosläkaren, han hoppades och tyckte att jag va en stark människa. Han trodde att jag skulle vara starkare än hans son efter operationen. Vi får väl se sa jag.. efter bara någon minut sen så hade jag somnat in. Vaknade upp på uppvaket och trodde jag skulle spy, mådde så jävla illa.. vet inte varför ha aldrig gjort det innan. Var kissnödig, men vågade ingenting säga. Jag vet ju hur jag få gå på toa. Jag mådde dåligt bara jag tänkte på det, hon trodde det var knät men egentligen handlade allting om att jag var kissnödig och vågade inte gå på toa. Höll mig i 12h, ja ni kan själva se att jag var orolig över det. Hon hämtade ultraljud och kollade om jag var kissinödig, visst det var inte panik så jag slapp och skulle säga till om en stund. Det var det hemskaste som hänt mig själv på länge! att vara kissnödig, men att inte kunna gå på toaletten själv. Ni kan kanske inte veta hur det känns, men ni kan tänka er in i det. Att vara 20år och inte kunna kissa själv, att vara tvungen att gå på vet inte vad det heter men typ en potta. Låg på uppvaket i 4h, sov typ hela tiden var helt slut. Hade jag fortfarade ont i benet efter 1h så skulle de kalla på narkosläkaren och jag skulle få epidural, är glad att jag slapp det och att jag hellre står ut med smärtan. Sen fick jag äntligen komma ner till mitt rum och äntligen få träffa mamma som vart någon annan stans och bara försökt hitta något att göra. Hon väntade i hela 6-7h vadå att jag kände att jag hade slösat hennes dag?! När jag väl fick träffa mamma, vi pratade bara några ord. Sen somnade jag, vaknade till ibland och sa något. Men ändå satt hon vid min sida, även om jag bara sov. Det betyder så jäkla mycket! Framåt kvällen så åkte hon hem. Jag fortsatte att sova, sjuksköterskorna försökte få i mig mat och de va oroliga för att jag inte ätit på 52timmar, tror jag det va. Men jag ville bara sova. Dagen efter kom en sjukgymnast, vi skulle se ifall jag kunde resa mig upp. Det kunde jag fast jag kunde inte gå, kändes hemskt. Ja, dagarna bestod utav att jag sov. Dagen efter, torsdag, då jag skulle få åka hem. Var jag tvungen att kunna gå på toa själv, inte jätte lätt att sitta på en toalettstol när jag inte kan böja benet. Men med min envishet och vilja så klarade jag det! Det värsta jag skulle lära mig var att jag skulle ta en spruta på mig själv i magen. Alla tar sådan för att minska blodpropp, i med att jag inte rör mitt vänster ben. Sen blev det hemfärd, fyfan säger jag bara för att sätta sig i en bil! Gjorde ont som in i helvete. Tog 30minuter innan jag satt i bilen, blev 100 000 tårar. Att bara komma från bilen och in i huset, 8 trappor .. baggis?! Nae, tog iallafall 30minuter där med att hoppa ut ur bilen och komma in! Jag skulle inte få belasta benet på 6-8 veckor. Idag är det den åttonde veckan och jag ha börjat belasta det lite smått, det funkar. I med att jag har ett fysiskt jobb att återgå till så räknar de 3månader innan jag kan utöva det rätt. Får hoppas det är sant, för snart orkar jag inte mer.. Är duktigt drygt att göra ingenting haha. Efter 2 veckor så fick jag åka till distriktsköterskan för att ta bort mina agraffer, hade 28stycken i knät. Tycker det sticker till som tusan. Sköterskan tyckte jag var söt för att jag ville ha med mina agraffer hem. Hon trodde jag skulle smälta dom och bli rik, hon gav mig ett tips! ;) Haha, nae .. men jag har 60st sånna nu här hemma i en burk haha. 9 dagar kvar tills återbesök och röntgen, nedräkning yes sir! Ska träna hela tiden! När jag tittar på tv, när jag äter middag och ja, hela tiden helt enkelt. För snart vill jag bli frisk! Kunna gå iallafall, sen om jag inte kan simma, cykla och allt sånt är helt okej. För det behöver jag inte göra NU, jag vill bara kunna gå själv. Utan mina två kompisar som jag stödjer mig mot varje dag. Men som sagt, benet är inte helt uppbygt efter bara några månader, det tar upp till 12månader innan det är helt läkt på riktigt.

Så här ser jag ut i knät, på ett ungefär. Jag har en metallplatta med, som ska stagda upp knät i med att det hoppar ur led hela tiden. De har alltså sågat i benet som en kil, för att räta ut benet så att det blir rakare :) Jag är nöjd med hur benet ser ut, jätte fint och rakt. Känner plattan och det i knät, lite läskigt. Känner jag på vänster yttersida så är det stenhårt haha. Hoppas att detta blir en lösning på mitt problem!
Kände att jag behövde skriva av mig lite om mitt elände.