6 veckor och två dagar har gått.
3 veckor kvar tills jag får gå och röntgas och prata med läkarn.
känns som en evighet, jag vill kunna gå nu.
kan inte ens stödja lite mer på det när jag går, det var det mitt mål va.
men målet är fördröjt, fast jag kan iallafall böja det en hel del nu!
det är jag stolt över.
men vart fan är min vilja?! den är där hela tiden och alla peppar mig!
det känns som om jag sitter fast, men jag måste bli bra ..
jag tänker inte ta en operation till, kommer vägra!
dock inte om det slutar med att jag inte kan gå över huvudtaget.
över 2 månader .. hoppa på kryckor, åh! jag blir galen :/
jo, som jag sa innan jag vet att folk har det värre :)
folk hade haft det värre än vad jag har, det vet jag det med.
min läkare sa att hans son mådde jätte dåligt, blev depprimerad,
fick sluta hoppa på kryckor och ta rullstol, fick starkare tabletter osv.
men jag hoppar än på kryckor, när jag ska gå långt och mycket tar jag rullstolen.
fick vanliga citodon, jag kan göra mina övningar fasten det gör ont as hell!!
men jag står ut .. jag står ut med smärtan fasten jag inte borde det, enligt läkarna.
det måste vara ett bevis på att jag är stark. eller envis?!